Till sidans innehåll

Bokstäver

Här är esperanto-alfabetet

  • Aa ami älska
  • Bb bela vacker
  • Cc celo mål
  • Ĉĉ ĉokolado choklad
  • Dd doni ge
  • Ee egala jämlik
  • Ff facila lätt
  • Gg granda stor
  • Ĝĝ ĝui njuta
  • Hh horo timme
  • Ĥĥ ĥoro kör
  • Ii infano barn
  • Jj juna ung
  • Ĵĵ ĵurnalo tidning
  • Kk kafo kaffe
  • Ll lando land
  • Mm maro hav
  • Nn nokto natt
  • Oo oro guld
  • Pp paco fred
  • Rr rapida snabb
  • Ss salti hoppa
  • Ŝŝ ŝipo skepp
  • Tt tago dag
  • Uu urbo stad
  • Ŭŭ aŭto bil
  • Vv vivo liv
  • Zz zebro zebra
Stora bokstäver (versaler) A, B, C, Ĉ, D, E, F, G, Ĝ, H, Ĥ, I, J, Ĵ, K, L, M, N, O, P, R, S, Ŝ, T, U, Ŭ, V, Z
Små bokstäver (gemena) a, b, c, ĉ, d, e, f, g, ĝ, h, ĥ, i, j, ĵ, k, l, m, n, o, p, r, s, ŝ, t, u, ŭ, v, z
Bokstavsnamn a, bo, co, ĉo, do, e, fo, go, ĝo, ho, ĥo, i, jo, ĵo, ko, lo, mo, no, o, po, ro, so, ŝo, to, u, ŭo, vo, zo

Stora och små bokstäver

Varje bokstav existerar i två former: versal (stor bokstav) och gemen (liten bokstav). De små bokstäverna är den normala bokstavsformen. Stora bokstäver använder man normalt som första bokstav i en mening, och som första bokstav i ett egennamn.

Övertecken

Sex bokstäver är unika för esperanto: Ĉ, Ĝ, Ĥ, Ĵ, Ŝ kaj Ŭ. De har övertecken. Övertecknet ^ kallas cirkumflex eller hatt. Övertecknet över U kallas brevis.

När det inte är möjligt att använda de rätta övertecknen kan man använda en alternativ skrift. Det officiella alternativet är H-skriften, som finns i Fundamento de Esperanto. Med H-skriften använder man ett efterställt H i stället för cirkumflexen, och utelämnar helt brevistecknet över Ŭ: ch, gh, hh, jh, sh, u. Vid textarbete med dator, i e-post och liknande använder många ett efterställt x, X, i stället för cirkumflex och brevis: cx, gx, hx, jx, sx, ux.

Uttal

Bokstäverna A, E, I, O och U är vokaler. Alla andra är konsonanter. Varje bokstav måste uttalas. Det finns inga stumma bokstäver.

Vokaler

Vokal Beskrivning IPA-symboler
I - [i]
U svenskt 'o' [u]
E - [e]
O svenskt 'å' [o]
A - [a]

Accent

I ord med två eller flera vokaler uttalas en vokal starkare än de andra. Den har accent. Accenten är alltid på den nästsista vokalen i ordet (accent anges här genom att vokalen skrivs med stor bokstav): tAblo, nenIam, rapIda, taksIo, familIo, revolvEro, krokodIloj, eskImo, diskUtas, mEtro, metrOo, Apud, anstAtaŭ, trIcent, mAlpli, Ekde, kElkmil och så vidare.

Ändelsen O kan ersättas med en apostrof. Apostrofen räknar man som en vokal (outtalad), och accenten ändras inte: taksI', familI', revolvEr', metrO'.

Vokalvariation

Man kan fritt variera uttalsplatsen för en vokal inom vissa gränser. Det är bara viktigt att varje enskild vokal inte närmar sig någon annan av de fem vokalerna.

I esperanto är det utan betydelse hur långa vokalerna är. Man kan uttala dem långt, halvlångt eller kort enligt behag.

Varje vokal i esperanto uttalas "orörligt", vilket betyder att man inte hörbart rör tungan från en plats i munnen till en annan under uttalet av en vokal. E ska till exempel inte låta som "ej", O inte som "oŭ".

Konsonanter

Konsonant Beskrivning IPA-symboler
B - [b]
P - [p]
D - [d]
T - [t]
G alltid hårt som i 'god' [g]
K - [k]
V - [v]
F - [f]
Z tonande s-ljud, engelska 'zone' [z]
S - [s]
Ĵ tonande sje-ljud, engelska 'pleasure' [ʒ]
Ŝ främre sje-ljud, engelska 'she' [ʃ]
Ĥ bakre sje-ljud (ej så vanlig bokstav) [x]
H - [h]
C som 'ts' i 'sits' [ts]
Ĝ kraftigt dj som i engelskans 'gentleman' [dʒ]
Ĉ tje-ljud, som i engelskans 'church' [tʃ]
M - [m]
N - [n]
L - [l]
R - [r]
J mjukt j-ljud, som i engelska 'yes' [j]
Ŭ svenskt 'o' [w]

Halvvokaler

Halvvokalerna J och Ŭ är till uttalssätt vokaler, men de fungerar som konsonanter i språket. De är alltid halvlånga och kan aldrig få accent. Halvvokaler uppträder alltid före eller efter en verklig vokal. Ŭ uppträder normalt bara i kombinationerna "aŭ" och "eŭ".

Konsonantvariation

När en tonlös konsonant står omedelbart före en tonande konsonant, är många benägna att göra den tonande:akvo → "agvo", okdek → "ogdek". Och tvärtom, när en tonande konsonant står framför en tonlös, då är många benägna att uttala den tonlöst: subtaso → "suptaso", absolute → "apsolute". Dessa förändringar är i princip aldrig riktiga, men tolereras ofta i praktiken, om de inte ger upphov till missförstånd. Ibland skulle kanske några vilja uttala en tonande konsonant i ett ordslut som tonlös: apud → "aput", sed → "set", hund' → "hunt", naz' → "nas". Men sådana förändringar godkänns inte. Man ska noggrant undvika dem.

Inom vissa språk har talarna en benägenhet att uttala bokstavsföljderna KV och GV som respektive "kŭ" och "gŭ": akvo → "akŭo", kvin → "kŭin", gvidi → "gŭidi". Ŭ kan aldrig följa direkt efter en konsonant i ett esperanto-ord, och därför kan missförstånd knappast uppstå, men detta uttal är allmänt ansett som felaktigt.

I vissa språk uttalar man ljuden P, T, K, C och Ĉ med aspiration, nästan som med ett svagt H efteråt. I esperanto är dessa konsonanter normalt utan aspiration, men det finns ingen regel om det. Man kan alltså uttala dem med aspiration om man vill, men man ska passa upp så att aspirationen inte låter som ett fullt H.

L åstadkoms med en ofullständig blockering av luftströmmen vid tänderna. Om man bara blockerar där, då låter L "ljust". Om man samtidigt höjer baksidan av tungan mot mjuka gommen låter L "mörkt" (u-aktigt). Ett sådant mörkt L är ett fullgott alternativ, men man ska passa upp så att det inte låter som Ŭ. Detta sker om huvudblockeringen vid tänderna upphör.

När N står före ett gomljud, har man lust att förändra N till ett tandvallsljud (en obetydlig skillnad), eller till ett gomsegelsljud (stor skillnad), för att förenkla uttalet: tranĉi, manĝi, longa, banko och andra. Detta är inget problem eftersom det i esperanto inte finns några tandvalls- eller gomsegelsnasaler, som N skulle kunna förväxlas med. På samma sätt har man lust att uttala M med läpparna mot tungan före ett annat läpp-tungljud: amforo, ŝaŭmvino och andra. Också detta är problemfritt. Men man ska passa upp så att man inte uttalar N med läppar mot tänder: infero, enveni och andra, eftersom man då förväxlar N och M, vilket inte är acceptabelt. Naturligtvis kan man alltid använda det basala uttalet av N och M.

R är normalt dentalt, men det är i verkligheten inte viktigt var i munnen man åstadkommer ljudet. Exempelvis är ett gomsegels-R ett fullgott alternativ. Det viktiga med R är att det måste vara en vibrant. Också ett gomsegels-R ska helst vara vibrant (det ska vara "rullande"), vilket betyder att tungspenen darrar mot tungan. R ska vara lika darrande oberoende av var det står i ordet. Exempelvis i rivero ska de två R uttalas lika. Också olika andra R-ljud används, och det accepteras ganska långt i praktiken. Man ska däremot vara noga med att R-ljudet inte förväxlas med en annan konsonant, eller med någon av de fem vokalerna.

I esperanto är det utan betydelse hur långa konsonanterna är. Man kan uttala dem långt, halvlångt eller kort enligt behag.

Tillbaka till toppen