26 Indirekt anföring / Grammatik

Indirekt anforing är en bisats som återberättar någons tal, tanke, uppfattning, beslut, krav, fråga, påpekande eller liknande. Ofta måste man ändra lite på den ursprungliga utsagan eller tanken. Indirekt anföring skiljer sig från direkt anföring, det vill säga ett oförändrat citat, som inte är en bisats, och som alltså inte har subjunktion. Direkt anföring uppträder ofta mellan citationstecken och efter kolon.

Direkt anföring:	Petro diris: "Mi volas doni ion al vi." - Petro sa: "Jag vill ge dig något."
Indirekt anföring:	Petro diris, ke li volas doni ion al mi. - Petro sa att han ville ge mig något.

Direkt anföring:	Karlo demandis: "Ĉu vi volas iri kun mi?" - Karlo frågade: "Vill du gå med mig?"
Indirekt anföring:	Karlo demandis, ĉu mi volas iri kun li. - Karlo frågade om jag ville gå med honom.

En indirekt anföring är normalt en ke-sats eller en frågebisats. En sådan bisats fungerar oftast som objekt till ett verb som diri, krii, pensi, scii, decidi, skribi, kompreni, rimarki, vidi, demandi, voli, aŭdi och så vidare: Li diris, ke li estas feliĉa.Han sa att han var lycklig. Ŝi pensis, ke ŝi estas feliĉa. Hon tänkte att hon var lycklig.

Indirekt anföring uppträder också som supplement till ord som penso, decido, demando, timo och så vidare: Li havis la penson, ke li estas feliĉa. Han hade uppfattningen att han var lycklig. La decido estis, ke Petro estu prezidanto. Beslutet var att Petro skulle vara ordförande. Ili faris la demandon, ĉu ili povas partopreni. De framförde frågan om de kunde delta.

Indirekt anföring uppträder också som subjekt till ŝajni, esti evidente, esti dube, esti klare, esti (ne)eble, esti verŝajne och liknande: Ŝajnis, ke pluvas. Det verkade som att det regnade. Estis evidente, ke li ne estas feliĉa. Det var uppenbart att han inte var lycklig.

Verbformer i indirekt anföring.

I vissa språk måste man ibland ändra verbform vid indirekt anföring. I esperanto bevarar man alltid den ursprungliga verbformen:

Li diris: "Mi volas manĝi". → Li diris, ke li volas manĝi. - Han sa: "Jag vill äta". → Han sa att han ville äta.

Ändelsen AS i volas anger det ursprungliga talets nu. Ändra den inte till IS.
Li diris: "Mi tiam loĝis en Ĉinujo." → Li diris, ke li tiam loĝis en Ĉinujo. - Han sa: "Jag bodde då i Kina." → Han sa att han då bodde i Kina.

Ändelsen IS i loĝis anger en tidigare tidpunkt än det ursprungliga talet. Det vore fel att ändra till estis loĝinta.
Ŝi demandis: "Ĉu vi iros kun mi al kinejo?" → Ŝi demandis, ĉu mi iros kun ŝi al kinejo. - Hon frågade: " Ska du att gå med mig på bio?" → Hon frågade om jag skulle gå med henne på bio.

Ändelsen OS i iros anger en senare tidpunkt än den ursprungliga frågan. Det vore fel att ändra till estis ironta eller volis iri. Om den ursprungliga frågan vore "Ĉu vi volas iri kun mi?", skulle man säga: Ŝi demandis, ĉu mi volas iri kun ŝi.
Li ne komprenis: "Kial ŝi ne volas partopreni?" → Li ne komprenis, kial ŝi ne volas partopreni. - Han förstod inte: "Varför ville hon inte delta?" → Han förstod inte varför hon inte ville delta.

Ändelsen AS i volas anger den ursprungliga frågans tid.
Ili ordonis: "Paku tuj vian valizon!" → Ili ordonis, ke mi tuj paku mian valizon. - De gav ordern: "Packa genast din resväska!" → De gav ordern att jag genast skulle packa min resväska.
Ŝi esperis, ke ŝi ilin trovos. - Hon hoppades att hon skulle hitta dem.

Den ursprungliga tanken var: "Mi ilin trovos."
Ŝi estis plena de timo, ke la infano mortos. - Hon var full av fruktan att barnet skulle dö.

Hon fruktade och tänkte: "La infano mortos!"
Li metis la kondiĉon, ke oni ne instruu al ŝi la Kristanan religion. - Hon ställde villkoret att man inte skulle undervisa henne i den kristna religionen.

Han sade: "Ne instruu al ŝi..."
Ŝajnis al ŝi, ke ŝin ĉirkaŭas unu sola densa barilo el traboj. - Det föreföll henne som att hon var omgiven av ett enda tätt plank.

Hon tänkte: "Min ĉirkaŭas...", för så verkade det för henne.

I relativa bisatser är det normalt inte så att uttalandet eller tanken upprepas. I sådana bisatser relaterar verbens tidsformer till det absoluta nuet.

Mi ne konis tiun, kiu venis. - Jag kände inte den som kom.

Konis och venis anger bägge en tidpunkt före nuet. Antagligen anger de samma tidpunkt.
Mi ne konis la personon, kiu estis baldaŭ venonta tra la pordo. - Jag kände inte den person som snart skulle komma in genom dörren.

Både konis och estis anger tid före nuet. Venonta anger en tidpunkt efter denna förflutna tid.

Tids- och platsord i indirekt anföring

Om det i den återgivna satsen finns ett tidsangivande uttryck, kan den normalt förbli oförändrad i indirekt anföring. Vissa tidssmåord är dock beroende av det absoluta nuet, och måste därför ibland andras för att undvika förvirring. Sådana ord är hodiaŭ, hieraŭ, antaŭhieraŭ, morgaŭ kaj postmorgaŭ. Satser i vilka man måste ändra sådana tidsord är dock ganska sällsynta.

Pasintan lundon li diris: "Mi ne laboros hodiaŭ!" → Pasintan lundon li diris, ke li ne laboros tiun tagon. - I måndags sa han: "Jag ska inte arbeta i dag!" → I måndags sa han att han inte skulle arbeta den dagen.

Om man hade bevarat hodiaŭ i bisatsen, hade det handlat om den dag då hela satsen uttalades.
Morgaŭ li verŝajne diros: "Mi estis malsana hieraŭ!" → Morgaŭ li verŝajne diros, ke li estis malsana hodiaŭ. - I morgon kommer han antagligen att säga: "Jag var sjuk i går!"→ I morgon kommer han antagligen att säga att han var var sjuk i dag.

Om man hade använt hieraŭ i den indirekta anföringen, hade det handlat om dagen innan hela meningen uttalades. I verkligheten kommer han att tala om just denna dag, och man ska ändra till hodiaŭ.
Antaŭ unu semajno li demandis al mi: "Ĉu vi venos al mi morgaŭ?" → Antaŭ unu semajno li demandis al mi, ĉu mi venos al li la postan tagon. - För en vecka sen frågade han mig: "Kommer du till mig i morgon?" → För en vecka sen frågande han mig om jag skulle komma till honom dagen därpå.

I berättelser bevarar man dock ibland hodiaŭ, hieraŭ och morgaŭ oförändrade: Li renkontis konaton, junan poeton, kiu rakontis al li, ke morgaŭ [= la postan tagon] li komencos sian someran vojaĝon. Denna mening finns i en saga, och det kan knappast uppstå förväxling med den verkliga morgondagen.

Former såsom hieraŭo, hieraŭa tago, morgaŭo, morgaŭa tago används ofta oberoende av det absoluta nuet.

Tidsordet nun kan man ibland för tydlighetens skull ändra i indirekt anföring, men oftast är detta inte nödvändigt: Hieraŭ li diris: "Mi volas fari tion nun kaj ne poste!" → Hieraŭ li diris, ke li volas fari tion nun kaj ne poste. Man kan ändra det till tiam, tiumomente eller möjligen till tuj, men också nun går an.

Ett platsuttryck i en citerad sats måste ibland ändras i indirekt anföring, om man återberättar saken på en annan plats. I andra fall kan en sådan förändring vara naturlig men inte absolut nödvändig.

Karlo och Eva är i Paris. Karlo talar om Peking, och säger till Eva: Mi iros tien.
Eva är efteråt med Petro i Peking, och återberättar för Petro:Karlo diris, ke li iros ĉi tien. (Eller: ...ke li venos ĉi tien.)

Petro och Eva var i Tokyo, och Petro säger till henne: Mi iam estis en Berlino.
Eva och Karlo är efteråt i Berlin, och hon återberättar för honom: Petro diris, ke li iam estis ĉi tie. Eller: Petro diris, ke li iam estis en Berlino.

Pronomen i indirekt anföring

I indirekt anföring måste ofta personliga och possessiva pronomen ändras, om den talande och den tilltalade ändras.

Karlo säger: Mi estas tre feliĉa.
Petro berättar för Eva: Karlo diris, ke li estas tre feliĉa. Mi → li.

Karlo säger till Eva: Mi amas vin.
Petro frågar Eva: Ĉu li vere diris, ke li amas vin? Mi → li, vin förblir oförändrat.
Petro frågar Karlo: Ĉu vi vere diris, ke vi amas ŝin? Mi → vi, vin → ŝin.
Petro berättar för Elizabeto: Li fakte diris al ŝi, ke li amas ŝin. Mi → li, vin → ŝin.

Karlo säger till Petro om Eva: Mi amas ŝin.
Petro berättar för Eva: Li diris, ke li amas vin. Mi → li, ŝin → vin.