Det här är ganska intressant. Jag läser i senaste numret av La Espero/Svenska Esperantotidningen om Valdemar Langlet och hans fru Nina. De är kanske mest kända för en bredare allmänhet för sitt arbete för att rädda judar från döden i gaskamrarna under andra världskriget. Valdemar och Nina Langlet samarbetate med den mer kände Raoul Wallenberg.

Men det finne en esperanto-historia också. Valdemar Langle som nyligen lärt sig esperanto reste genom det förrevolutionära Ryssland, till häst, har jag för mig, och under sin resa där lärde han känna många ryska esperantister och en ung flicka som hette Nina. Hon blev senare hans fru. I artikeln i La Espero sägs det att paret Langlet bodde länge i Ungern och lärde sig ungerska. Men Nina Langlet lärde sig aldrig esperanto. Jag träffade henne på 60-talet när jag läste ryska i Stockholm. Jag blev bjuden till henne på te och rysk konversation. Hon hälsade mig med ett vänligt "Prego" och ursäktade sig med att hon inte kunde esperanto. Men det var ju inte viktigt. Hon kunde ju så mycket bättre ryska! Och det intresserade mig.

Det har alltid fascinerat mig att vissa människor lyckas lära sig de mest svåhanterliga språk – men inte esperanto! En ungomdsvän till mig hade toppbetyg i engelska, tyska och latin, men han lyckades aldrig finna motivation till att lära sig esperanto!

Alla har vi väl träffat på personer som berättar att "maken/frugan håller på med det där esperanto, men jag förstår ingenting." Men jag har träffat på motsatsen också; personer som aldrig har lyckats lära sig något annat främmande språk än esperanto, även om försynen måtte veta att de har försökt.

Tänkte att det här kan intressera några som läser den här gruppen.