Jag roar mig med att försöka översätta Utvandrarna till esperanto. Där förekommer ju många indirekta anföringar t ex:

"Hon svarade att de båda var för unga och att han åtminstone borde bli myndig först".

Vid översättning behöll jag originaltextens tempusformer och skrev följande:

"Ŝi respondis, ke ili ambaŭ estis tro junaj kaj ke li unue almenaŭ estus plenaĝa".

En vän till mig med annat modersmål påpekar att det borde vara "ESTAS" i stället för "ESTIS" och efter att ha läst följande sida i PMEG,

http://bertilow.com/pmeg/gramatiko/subfrazoj/nerek...,

måste jag nog ge honom rätt. Är det någon som kan svensk grammatik bra som kan förklara för mig varför Moberg använt förfluten tid i sådana indirekta anföringar. Nog får man väl tro att han behärskade svenska språket till fullo!?

Och är det helt fel att skriva som jag gjorde från början?

Är det inte bara skilnad på språk (gramatik)?
På latinska, till exempel, använder man infinitiv i sånt fall enligt vad jag förstår.
Men hur och varför svenskar kommit att använda förfluten tid i indirekta anföringar har jag inte en aning om.
Samma sak gäller väl engelska också.