Ordelementen O, A, E, I, AS, IS, OS, US och U är ordklassändelser. De är mycket viktiga i ordbildning. Det finns också ändelsen J och ändelsen N. De är inte viktiga i ordbildning.

Småord är redan i sig själva ord: por, mi, jam, eĉ, tiam, anstataŭ, je, jes och andra.

De flesta ordelementen är rötter. Varje rot har redan i sig själv en betydelse, men en rot kan inte uppträda fristående som ett ord. Den behöver en ordklassändelse.

• En del rötter anger människor, personer, exempelvis: AMIK, TAJLOR, INFAN, PATR, SINJOR, VIR...
• Andra rötter anger djur, exempelvis: ĈEVAL, AZEN, HUND, BOV, FIŜ, KOK, PORK...
• Andra är växter, exempelvis: ARB, FLOR, ROZ, HERB, ABI, TRITIK...
• En del rötter är redskap, exempelvis.: KRAJON, BROS, FORK, MAŜIN, PINGL, TELEFON...
• Många rötter är namn på handlingar, exempelvis: DIR, FAR, LABOR, MOV, VEN, FRAP, LUD...
• Andra rötter är namn på egenskaper eller kvaliteter, ekz.: BEL, BON, GRAV, RUĜ, VARM, ĜUST, PRET...

Det finns många olika grupper och kategorier, inte bara de här nämnda. Vissa rötter är svåra att klassificera, en del har flera betydelser, andra har speciell betydelse, men alla har någon betydelse.

För att använda en rot rätt med olika ändelser måste man känna till rotens egen betydelse. Vikten av rotens betydelse visas tydligt av det klassiska exemplet med rötterna KOMB och BROS.

De två verben kombi, kamma, och brosi, borsta, har mycket likartad betydelse. De visar båda en handling, och de två handlingarna är mycket lika. Men om man ändrar dem till substantiv blir de plötsligt helt olika.

Förklaringen till denna drastiska förändring är det faktum att redan radikalerna har betydelser. KOMB är benämning på en viss handling, medan BROS är benämning på ett visst redskap. Med ändelsen O är de alltså benämning på en handling respektive ett redskap - alltså mycket olika saker. Men med verbändelse får de bägge en handlingsbetydelse. KOMB ändras då knappast alls, eftersom det redan uttrycker handling i sig själv. BROS ändras däremot, och visar den handling som man vanligtvis gör med en borste.

Om man önskar ett substantiv för den handling som man utför med en borste måste man bilda en sammansättning: bros-ad-o. Och på samma sätt måste man bilda en sammansättning om man vill ha ett ord för det redskap som man kammar med: komb-il-o.

Det finns väldigt många sådana här rotpar, där betydelsen hos verbformerna är liknande, medan O-formerna är olika. Förklaringen är alltid att rotbetydelserna är olika. Några exempel: bati — marteli, haki — pioĉi, servi — sklavi, kudri — tajlori, regi — reĝi, kaperi — pirati, viziti — gasti. På samma sätt kan man hitta par, där A-formerna liknar men O-formerna är olika, exempelvis: eleganta — danda, nobla — nobela, lerta — majstra, kuraĝa — heroa, proksima — najbara, dolĉa — miela.

Man kan säga att det finns olika grundord, från vilka man utgår i ordbildningen. Vid BROS/ utgår man från grundordet broso, som är ett namn på ett redskap, och bildar av det verbet brosi (genom ersättning av O med I). Vid KOMB/ är däremot grundordet kombi (som naturligtvis betecknar en handling). Ur kombi kan man bilda handlingssubstantivet kombo, kamning, (genom ersättning av I med O), och ordet för redskapet i fråga, kombilo, kam, (genom tillägg av suffixet IL och ändelsen O).

handlingsrötter kallas ofta verbrötter eller rötter av verbkaraktär, eftersom man vid dem naturligt ser verbet som den grundläggande formen. Därför uppträder handlingsrötter normalt i ordböcker i verbform.

Egenskapsrötter kallas ofta adjektivrötter eller rötter av adjektivkaraktär, eftersom man vid dem naturligt ser formen med ändelsen A som den grundläggande. Därför presenteras egenskapsrötter normalt som adjektiv i ordböcker. Också rötter som oftast uppträder med ändelse E kallas traditionellt rötter av adjektivkaraktär.

Rötter som varken är av egenskaps- eller handlingskaraktär kallas ofta substantiviska eller rötter av substantivkaraktär.

Ändelsen O

Ändelsen O tillfogar ingenting till rotens egen betydelse. Substantivet är helt enkelt ett namn på saken i fråga.

Ändelsen A

Ändelsen A visar att man beskriver något med hjälp av saken i fråga. A = "relaterad till saken i fråga, sådan som saken" och liknande:

När adjektivets rot har en egenskapsbetydelse, betecknar adjektivet normalt en egenskap. Sådana adjektiv varierar inte mycket beroende på sammanhanget:

När adjektivets rot inte har egendomsbetydelse, kan adjektivet beteckna olika slags beskrivningar. Generellt varierar betydelsen hos ett sådant adjektiv mycket beroende på sammanhanget:

När adjektivets rot har en handlingsbetydelse, kan adjektivet ha högst olika betydelser. Det kan betyda "relaterad till handlingen i fråga" och liknande. Ett sådant adjektiv kan också vara likt ett ANT-particip med ändelsen A.

En del sådana adjektiv har dock en speciell egenskapsbetydelse:

En del sådana här adjektiv liknar passivparticip: komplika ≈ komplikita. Vid de enkla adjektivformerna är det ointressant om rotens agerande skedde eller inte, det är bara egenskapen som är intressant. Ibland existerar egenskapen helt för sig själv. Motsvarande participformer visar alltid att en sådan handling verkligen existerar.

Många anser att en del av dessa adjektiv, speciellt korekta, bör undvikas för egenskapsbetydelse. En del menar rentav att en sådan användning är felaktig. Enligt dem ska komplika bara betyda "komplikanta", komplicerande, eller "relaterad till komplikation", och korekta ska enligt dem bara betyda "korektanta", korrigerande, eller "relaterad till korrektion". Men en del av dessa adjektiv kritiseras aldrig, fast de är alldeles lika. En sådan här ordbildning har dock funnits med i esperanto ända från början, och man kan hitta rikligt med exempel hos ett stort antal författare allt från Zamenhof till idag. I vissa fall kan ett sådant adjektiv ju orsaka missförstånd, och då måste man naturligtvis omformulera satsen, men detta är fallet för alla flertydiga ord. Rötterna i sådana adjektiv är handlingsrötter, men på grund av egenskapsinnebörden hos adjektivformerna kan man tro att rötterna är egenskapsrötter. Då riskerar man att felaktigt lägga till ett IG-suffix till de enkla verbformerna, och använda kaŝigi i stället för kaŝi, komplikigi i stället för kompliki, korektigi i stället för korekti osv. Sådana IG-former har dock andra, mycket speciella betydelser: kaŝigi = "förmå någon att gömma något", vekigi = "förmå någon att väcka någon", komplikigi = "förmå någon att komplicera något" osv. Man ska inte heller tro att de enkla verbformerna har betydelsen "vara sådan". Korekti betyder inte "vara felfri", utan "göra felfri". Kompliki betyder inte "vara besvärande komplex", utan "göra besvärande komplex".

Ändelsen E

Användningen i ordbildning av ändelsen E liknar mycket användningen av ändelsen A. E = "relaterat till saken, så som saken" och liknande:

Verbändelser

I = "utföra en viss handling (eller vara i ett visst tillstånd), som är nära förknippad med rotens betydelse". (Ändelsen I representerar här alla verbändelser: I, AS, IS, OS, US kaj U.)

En handlingsradikal med verbändelse har alltid sin egen betydelse.

Ett verb konstruerat ur en icke-handlingsrot anger en handling som på något sätt ligger nära rotbetydelsen. Ofta är det helt uppenbart vilken handlingen är, men ibland kan man tveka. Vid många icke-handlingsrötter, har traditionen redan fastställt vilken handlinsbetydelse de får med verbändelse, men en del rötter används aldrig i verbform, och man har fortfarande inte bestämt vilken handlingsbetydelse de har.

Om en rot i sig själv visar en egenskap eller ett tillstånd, betecknar verbformen normalt "vara sådan" eller "handla med sådan egenskap":

Normalt betecknar detta verb inte "bli sådan" eller "göra sådan". Vid egenskaps- och tillståndsrötter använder man suffixen IĜ och IG för att skapa sådana betydelser.

Om roten anger ett redskap, verktyg, en apparat eller något liknande, då betyder verbet normat "använda ett sådant hjälpmedel på dess normala sätt":

Om roten anger ett ämne betyder verbet normalt "förse med detta ämne":

I dessa verb använder man ibland suffixet UM, ofta i onödan.

Om roten visar person, människa, betecknar ordet vanligen "handla som en sådan person", "fungera som en sådan människa":

Djur-rötter och olika fenomen-rötter betecknar i verbform "handla som ett sådant djur eller fenomen".

Många olika rötter får en verbbetydelse som inte kan förklaras med någon annan regel än den helt generella, att de får en verbbetydelse som på något sätt nära anknyter till rotens betydelse.

Preciserande förelement

Ofta förenar man rötter (eller småord) och skapar sammansatta ord. Det vanligaste slaget av ordsammansättningar kallas här kombination. Ett sådant ord består av två delar: ett huvudelement, som ger ordets allmänna betydelse, och ett preciserande förelement,

Ur huvudelementet ŜIP kan man bilda till exempel följande kombinationer (alltid med "neutral" ändelse O):

Den grundläggande betydelsen i de här kombinationerna är alltid "ŝipo", skepp. Förelementen är mycket olikartade. VAPOR anger sättet att driva skeppstypen, BALEN anger syftet med skeppstypen, AER anger plats.

Oftast särskiljer förelementet olika sorter. Ibland handlar det dock inte om sorter, utan om del av huvudelementet, exempelvis antaŭbrako, "närarmen" = den del av armen som finns närmast kroppen, överarmen; Orient-Eŭropo = den östra delen av Europa, Östeuropa.

En kombination fungerar som en enkel rot. Den kan ta vilken ändelse som helst: vaporŝipo, vaporŝipa, vaporŝipe, vaporŝipi; rondiro, rondira, rondire, rondiri; piediro, piedira, piedire, piediri; helruĝo, helruĝa, helruĝe, helruĝi.

Av kombinationer kan man göra nya kombinationer:

En kombination av flera rötter kan i teorin vara flertydig. Ingen grammatisk regel klargör att till exempel ŝarĝvaporŝipo är ŝarĝ-vaporŝipo och inte ŝarĝvapor-ŝipo (ett skepp som på något sätt är relaterat till "ŝarĝvaporo" ("lastånga", något meningslöst). Man måste helt enkelt själv förstå vilken av flera teoretiskt möjliga analyser och meningar som är den riktiga. Förvirring sker bara sällan i praktiken. I skrift kan man vid behov använda bindestreck för att förtydliga, som i ŝarĝ-vaporŝipo. Allmänt taget kan kombinationer med mer än tre eller fyra rötter vara för svåra. I stället för vaporŝipasocimembrokunvenejo ska man hellre säga exempelvis kunvenejo por membroj de vaporŝipasocio, möte för medlemmar av en ångbåtsförening.

Sammanbindningsändelser

Efter ett preciserande förelement kan man sätta en sammanbindande ändelse O för att underlätta kombinationens uttal eller begriplighet: puŝoŝipo, aeroŝipo, sangoruĝo osv.

Man använder inte sammanbindningsändelse i sådana kombinationer där förelementet mest naturligt bildar ett adjektiv, om man upplöser kombinationen, till exempel dikfingro = "fingrospeco, kiu kutime estas pli dika ol la aliaj fingroj", ett slags finger som normalt är tjockare än de andra fingarna. Det är knappast möjligt att förklara betydelsen på ett naturligt sätt med hjälp av ordet diko, tjocklek. Därför säger man inte dikofingro, och inte heller dikafingro, utan vid behov dika fingro. Lika är det med handlingsord, där det preciserande för-elementet visar en egenskap, som är resultatet av handlingen: ruĝfarbi → farbi ruĝa, farbi tiel ke io fariĝas ruĝa; plenŝtopi → ŝtopi plena. Inte heller i dessa kombinationer använder man bindeändelser. På samma sätt använder man vanligen inte en bindeändelse i handlingskombinationer, där förelementet visar handlingens sätt, utan man föredrar att vid behov upplösa kombinationen: laŭtlegi → legi laŭte.

Former såsom nigra-blanka, svart-vit, är inte kombinationer, utan två separata ord sammanskrivna för en speciell nyans.

Om förelementet är ett småord (ett ord som inte fordrar ändelse), använder man normalt inte sammanbindningsändelse. Vid behov kan man dock använda en sammanbindande ändelse E: postsigno → postesigno spår (underlättar uttalet), postulo → posteulo efterträdare (underlättar förståelsen). Detta inträffar dock mycket sällan.

Andra ändelser än E kan uppträda efter ett småord som för-element bara när det tillför nödvändig betydelse: unuaeco = "egenskapen att vara först" (unueco, = "egenskapen att vara som en", enhet, enighet), antaŭeniri = "gå framåt" (antaŭiri = "gå före något"). Det sammanbindande EN (E + N) använder man ibland också efter förelement som är rötter: supreniro uppgång, ĉieleniro (eller ĉieliro) himlafärd, hejmenvojaĝo (eller hejmvojaĝo) hemresa.

E som bindningsändelse uppträder ibland när förelementet är roten MULT: multe-nombro.

I kombinationer av handlingsrot plus POV, VOL eller DEV använder man normalt I som sammanbindningsändelse: pagipova betalningsförmögen, vivivola levnadsvillig, pagideva betalningsskyldig. Det är bättre att förklara dessa former som frasord. Man kan också använda O i sådana ord: pagopova, vivovola, pagodeva. Då är de kombinationer, men O är mindre brukligt i dessa ord. Man kan i princip också använda dem helt utan sammanbindningsändelse: pagpova, vivvola, pagdeva, men sådana former används knappast i praktiken.

Om huvudelementet är ett suffix eller om förelementet är ett prefix, då använder man inte bindeändelse.

I ett annat slag av sammansättning, frasord, använder man bindeändelser enligt en annan regel.

Småord i kombinationer

En del småord används ofta med ändelser. Också till sådana ändelseord kan man lägga till ett preciserande förelement:

Förklaring av kombinationer

Ofta kan man förklara en kombinations betydelse med hjälp av en preposition:

Men inte alla kombinationer går att förklara på detta sätt. En del kräver en mer komplicerad förklaring:

I ett sammansatt ord kan det gömma sig många outtryckta idéer. En kombination består av ett huvudelement, som ger den grundläggande betydelsen, och ett förelement, som visar något slags karaktärsdrag, men kombinationen är inte en fullständig definition av betydelsen. Den verkliga betydelsen av en kombination beror inte bara på dess delars betydelse utan också på den språkliga traditionen.

Ofta tvekar man mellan exempelvis lada skatolo och ladskatolo, sovaĝa besto och sovaĝbesto, dikfingro kaj dika fingro. Ofta kan man utan åtskillnad använda båda formerna, men det är ändå en grundläggande skillnad mellan kombinationer och sådana tvåordsuttryck med adjektiv och substantiv. När man konstruerar en kombination skapar men ett ord för en speciell idé, för en viss sort. Man benämner ett slags idé, som av någon anledning ses som speciell, som av någon anledning behöver ett eget ord. När man använder ett substantiv med epitet visar man normalt bara en tillfällig egenskap.

Ett preciserande förelement visar alltså vad det är för sort, inte hurudan individ det är. Ett epitet visar vanligen hurudan individen är, men den kan också visa hurudan sorten är, beroende på sammanhanget. Därför kan man också använda epitet för att benämna sorter. Man kan säga dika fingro i stället för dikfingro. Man kan säga vapora ŝipo i stället för vaporŝipo. Det går att säga sovaĝa besto i stället för sovaĝbesto. Men det är inte möjligt att göra tvärtom, eftersom inte varje dika fingro är dikfingro, inte varje vapora ŝipo är vaporŝipo, och inte varje sovaĝa besto är sovaĝbesto.

Det är ett vanligt missförstånd att man inte skulle kunna bilda kombinationer i vilket förelementet är en egenskapsrot. I själva verket bildar man ofta sådana ord, exempelvis altlernejo, altforno, dikfingro, sekvinberoj, solinfano, sovaĝbesto, sanktoleo, och många andra. De är helt korrekta. Men man kan inte bara skyffla ihop ett substantiv med ett adjektiviskt epitet, om man inte avser något mer speciellt. Man ska inte säga belfloro, om man helt enkelt vill säga bela floro.

Många tänker att man inte kan bilda kombinationer, vilkas huvudelement visar en handling och vilkas förelement visar objekt till denna handling, exempelvis: leterskribi, voĉdoni, domkonstrui. Detta stämmer emellertid inte. I sådana kombinationer är förelementet inte ett vanligt objekt, utan visar ett utmärkande drag hos ett slag av handlingar. Sådana kombinationer skiljer sig i betydelse från tvåordsuttrycken skribi letero(j)n, doni voĉo(j)n osv. I skribi leteron visar objektet på ett konret objekt för skrivandet, medan i leterskribi LETER bara kännetecknar skrivandets slag. Vissa slags liknande verb har en betydelsenyans av försökande: fiŝkapti = "försöka fånga fiskar". Sådana verb får man förklara som frasord.

Ordbildning från fraser

En fras (något slags grupp av samhörande ord) kan skjutas ihop genom tillägg av ett efterföljande element. Detta kallas frasordbildning. Resultatet är ett frasord. Ur den ursprungliga frasen bibehåller man bara de viktigaste elementen. Ändelser och andra mindre viktiga element faller normalt bort. För att underlätta uttalet eller förståelsen kan man dock bevara en ordklassändelse i den ursprungliga frasen, men ändelserna J och N behåller man inte.

När man bildar ett ord av en fras med hjälp av verbändelse eller ändelsen O, representerar ändelsen något slags dold idé. Vad ändelsen representerar måste man lära sig separat för varje sådant ord.

Man använder också "ordbildande" fraser som förelement i kombinationer. Oftast är huvudelementet en ändelse.

En mer extrem och mer sällsynt form av sammansättning är ordbildning av citat. I denna typ av ordbildning, som är ett slags frasordbildning, bildar man ett ord av ett helt uttalande (verkligt eller föreställt). Därvid bevarar man alltid det ursprungliga citatets samtliga ord, tillsammans med alla ändelser: "Vivu!" → [vivu]-(krii)-I → vivui = krii "vivu!", hälsa någon med ropet "vivu!". Lägg märke till att ändelsen U blir kvar. Vanliga ord kan inte ha två ordklassändelser efter varandra. Men vivui är inte ett vanligt ord. Det är en ordbildning av ett citat, och ändelsen U är absolut nödvändig för betydelsen. "Ne forgesu min!" → [ne forgesu min]-(floro)-O → neforgesumino = växtsläktet Myosotis (förgätmigejer, som har fått sitt namn av blommornas blå färg, som är symbol för kärlekstrohet)

Affix

En liten grupp radikaler (cirka 40) kallas affix. De är radikaler som mest används i sammansatta ord. Vissa är suffix – postafiksoj. De uppträder efter andra rötter. Andra är prefix – antaŭafiksoj. De förekommer före andra rötter.

Framför allt är det traditionen som avgör vilka rötter som ska kallas affix. Man kan dock säga att ett affix är en rot för vilken speciella regler gäller i ordbildningen. En del av de traditionella affixen är enligt denna definition vanliga rötter. I ovanstående förklaringar av vanlig ordbildning fanns det vissa exempel med rötter som man traditionellt kallar affix.

De flesta suffixen fungerar som huvudelement i en kombination. Det som står före suffixet är ett preciserande förelement. Men för de flesta suffixen finns det någon speciell regel som begränsar de möjliga relationerna mellan huvudelementen och förelementet. För vanliga rötter finns det inte sådana begränsningar.

Suffixen AĈ, ĈJ, EG, ET, IN, NJ och UM beter sig dock inte alls så. Ord konstruerade med dessa suffix är varken kombinationer eller frasord. Dessa suffix är alltså verkliga affix.

De flesta av prefixen fungerar som preciserande förelement i en kombination. Det som står efter prefixet är huvudelementet, vilkets betydelse på något sätt preciseras av prefixet. Men det existerar normalt någon speciell regel som begränsar de möjliga relationerna mellan prefixet och huvudelementet.

Prefixen GE och MAL beter sig dock inte så. GE och MAL ändrar betydelsen på elementet efter så pass mycket att man inte kan förklara detta som en vanlig kombination (och inte heller som en frasord). GE och MAL är alltså verkliga affix.

I princip kan man använda vilken affixrot som helst också som vanlig rot. En del affix används till och med särskilt ofta så. Andra, till exempel ĈJ och NJ används synnerligen sällan som vanliga rötter. Några exempel på ett sådant bruk uppträder i följande förklaringar av olika affix.

Vid affix använder man normalt inte sammanbindande ändelse såsom i dormoĉambro. Man säger till exempel inte ekokuri, eksosekretario, ŝipoestro. Bindningsändelse använder man vid affix bara när detta är mer eller mindre nödvändigt för betydelsen eller förståelsen, till exempel unuaeco, antaŭenigi, posteulo.

Participändelserna ANT, INT, ONT, AT, IT och OT beter sig lite speciellt.

Vissa radikaler, som man för det mesta inte klassificerar som affix, beter sig dock i viss mening liksom prefix och suffix. Man kan kalla dem afiksecaj elementoj, affixlika element.